Vilket härjande. De sprang, de tacklades, de tvättade öron och mungipor på varandra, de lekte så jag tror inte han haft så kul på mången god dag. I centrum stod matten, jag och så småningom kom maken förbi och hittade oss. Vi människor hoppande hit och dit eftersom muskelbergen kom farande. Man vill inte gärna att två lekfulla rottisar rasar på ens knän från fel håll. Inte en heller för den delen. Det fick jag en gång på bruks när jag hade en ivrig hund och var lite disträ själv. Den smärtan är inte att skoja om som blir i den krocken mot knäet.

Det har vi så länge saknat, en hundkompis. En att härja runt med på rottisvis. En som förstår charmen med att tacklas riktigt ordentligt.

Nu ligger vovven som ett slakt och mina fötter har nästan tinat. På det hela taget en klart lyckad kväll även om jag nog hade satt på mig mer kläder om jag vetat vad den korta rastningen skulle bli.

Jag inser att jag borde skaffa mig en kompis på Tullverket som lugnt och pedagogiskt kunde förklara ett och annat för mig eller så behöver jag bara sluta fundera så mycket på det och skriva och fråga istället för att söka informationen på deras hemsida.

Så länge jag inte riktigt vill säga vad det handlar om är det ju också lite svårt att få hjälp från en annars mycket mångkunnig läsekrets. Hur man vänder sig …

Det har sina avgjorda poänger att han är så ointresserad av vilt och en sån liten flockgris. Att ha honom lös är liksom inget problem. Det här är en kille som vill vara med sina människor och av alla kommandon han kan är nog hit det som sitter hårdast. Därför är det så underbart skönt att hitta sig ställen där man kan låta honom njuta av den friheten som han så gör sig förtjänt av. Kopplet får vara på där det går andra människor mer för att de ska se att kopplet är på än för att det behövs. Ibland har han utseendet emot sig, det är svårt att se ut som annat än en rottis om man är just rottis. Själv ser jag ju bara de glada ögonen och gosöronen men det är ju jag det.

Lilleman och hans A äventyrar som sagt på Nya Zeeland. Den ömma modern tycker att de kunde göra som Farbror Melker och prova att höja livskänslan med en aborrgryta istället för bungyjump. Näe, jag ska vara snäll och inte lägg upp nåt filmklipp på Nevis Bungy Jump. Tacka mig särskilt för det!

Lite sura var vi igår lilla voffs och jag. Vi drog till vår bästa skog vi och tänkte att vi skulle få ha den ifred som vanligt. Skutta lite i snön en stund så där. Tydligen jagas det nåt så den turen blev kort och så fick det bli bara koppelpromenad i våra vanliga trakter.