Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Skrattat och gråtit

Helgen som gått har varit en komplex helg. Vi har som sagt plockat min bror och jag. Delat upp saker och bestämt vad som ska till ”hednamissionen” eller vad som helt enkelt ska kastas. Vi har fördelat kavajer enligt principen ”vem skulle kunna ha den här?”. Pappa var alltid välklädd i betydelsen klädd för vad han gjorde. I klädkammaren fanns snygga kostymer, kvalitetsskor, bra skjortor i alla varianter, ja ni förstår själva. Mycket dock i storlekar som inte stämmer och dessutom helt rätt för honom men kanske inte för den yngre generationen. Alla byxor fick gå till Pingstkyrkans second hand för att den ligger så nära. Kavajer och jackor, de ska testas mer. Snygga ullöverrockar, goretexjackan, trenchcoaten, det gäller bara att hitta någon med lagom brett axelparti och lagom långa armar.

Konsten och böckerna efter ”välj varannan gång-principen” där författare räknades som en enhet och inte de enskilda böckerna. Lite fipplande för dubletter och även hänsyn tagen till märkliga kategoriseringar som uppkom sedan vi blev trötta. Böcker om transibiriska järnvägen blev ”Nästan Jemtlandica”. Det senaste var min princip eftersom jag alltid drömt om en resa på den sträckan och ville ha boken.

Vackert husgeråd, vackert glas, den gamla koppar kaffepannan enligt både principen ”vill man ha något måste man få det” och i de fall båda ville ”singla slant om två i förväg överenskomna kompensatoriska högar”. Finge lillebror och jag fördela resurser tror jag att världen skulle se bättre ut. Kanske skulle lillebror leda det jobbet för att det skulle vara optimalt.

Så har jag också Yrat. Trots att där inte var några artister som jag tyckte var lockande nog har jag varit ordentligt på Yran. Glatt och varmt.

Så har jag gråtit en del också. Sett på minnesstund från Norge eller bara tänkt på pappa. Jag har fått en ny sång som kommer åter på min spellista. ”Til ungdommen”. Kanske är jag en sentimental, känslopjunkare men åh så fin jag tycker att den är. Den har sjungits från Norge på alla minneshögtider jag sett. Texten är så passande.

Annonser

10 kommentarer

  1. Det är en konst att lyckas fördela grejerna på ett fredligt sätt. Den konsten kan jag och min bror också. Skönt när det är så, för det är jobbigt nog ändå.
    Kram på dig!

  2. VAcker!!!! Mycket vacker!
    Skönt när syskon kan vara överens om tagen, man hör ofta de andra…..

  3. irrhönan

    Underbart när nånting så svårt som bodelning kan ske på det sätt du beskriver.

    Mamma var förvånad när hon och hennes bröder skulle dela huset efter morfar. Det var inte allt som blev delat i harmoni, kan man säga. Speciellt ”bonusbrorsan”, som varit en del av familjen sedan mamma tog hem honom till mormor när han var en 6-8 år och barnhemsbarn; att han ”roffade” åt sig av saker som mamma nog tyckte att hon hade mer rätt till än honom…

    Ack ja, ack ja. Och ve. Hemskt är det. Hemskt sorgligt.

    • Sådant är dystert. Väldigt få ägodelar om ens några är värda det.

  4. Härligt när det går att dela utan bråk. Man har hört en massa rövarhistorier om giriga arvingar.
    Det är så jobbigt att dela, bestämma och rensa, samtidigt som man har det jobbigt inuti… Kram till dig!

  5. Ruth i Virginia

    Tur nog hade min mamma gjort sej av med det mesta, när hon flyttade till ett äldre-boende. Det var ingenting att dela opp. Det hon ville ge oss, hade hon redan gett min bror och mej.
    Förresten hade hon aldrig haft mycket utom vigselring, 50-årspresent guld-armbandsur och en rokkoko-pendyl. Åh, ja, en jättefin gungstol och hemvävda mattor.

  6. Bra gjort även om det säkert var jobbigt.

  7. TT

    Min bror och jag hade också en bra delning och ska jag vara ärlig tror jag att det är enklare med bror och syster än syster mot syster för då har man lite mer samma smak och stil… tror jag alltså.
    Skönt att det gick så smidigt.

  8. Visst är det viktigt att kunna göra en bra delning. Jag kommer hela mitt liv att minnas min brors och min delning av föräldraboet och glädja mig över att det gick bra. Det ger också fint minne över sakerna istället för bitterhet. För det hänger mycket minnen över sakerna och dofter i kläderna. Det känns i hjärtat förstår jag.

    Minneshögtiden såg vi här också och lyssnade på den vackra sången och snyftade. Det är ett trauma med en sån utstuderad grymhet mot unga ambitiösa människor. Det går inte att förstå. Sången var väldigt vacker, men jag kan inte säga att jag kände igen den från tidigare.

    • Jag hade heller aldrig hört den. Jag trodde först det var en psalm när jag hörde den från domkyrkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: