Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Kanske är jag inte klok

Hur som helst plockade jag upp liftare igen utanför Sundsvall. Det börjar bli en vana. Jo, jag kollar in dem först och det har var ett par i yngre medelåldern som såg harmlösa ut. Sen tänker jag lite så här också, att skulle jag råna, våldta eller yxmörda så inte skulle jag stå i flera timmar vid en vägkant i Norrland och vänta på ett offer. I Sverige verkar det rätt svårt att få lift. Jag tar heller inte alltid upp liftare men ibland gör jag det. Dessa var jättetrevliga. Vi pratade tjeckisk mat, norsk natur och om hur mycket enklare det var att lifta i Belgien.

Sen lämnade jag dem på turistbyrån i staden vid fjällets fot. Först tipsade jag om hur turistbyrån arrangerar dater. Infödingar i staden som vill får bjuda turister på middag i sina hem. Kul låter det.

Sen sammanstrålade jag med min bror och urnan är nedsatt i graven. Det märkliga är att jag kände en mycket större samhörighet med pappa när jag var turistambassadör och liftarupplockare än vid urnan och graven. Där var inte pappa. I bilen var han med och där mindes jag alla människor som under åren hamnade hos oss för att mor eller far tog hem dem. En gymnasiestudent som kom ensam till Sverige undan oroligheter redan på sjuttiotalet, en praktikant som kom till pappas jobb en fredagkväll och inte hade ordnat med boende. Sådana kunde inte stup i ett men ibland dimpa in hos oss. I det var pappa nära i bilen.

Annonser

9 kommentarer

  1. Vi pratade faktiskt idag jag och min man om hur rädda vi har blivit för främmande människor, vi plockar inte upp liftare, hjälper inte till när någon behöver hjälp osv för att vi är rädda för att det kan vara en styckmördare.
    Håller med om att jag inte heller hade stått på en ödslig skogsväg och väntat på ett lämpligt offer.
    Tur att det finns folk som ändå vågar, som du och din pappa.
    kram

  2. Du brås på din pappa och det är mycket, mycket bra. De flesta tror ”ont” om alla, är misstänksamma och/eller rädda. Är det mediernas fel? Kanske. Kan man inte vara godtrogen i rätt bemärkelse och plocka upp liftare som du gjorde. Japp det kan man och du gjorde det. Bra!!!

    • Ja, man behöver ju inte vara dum eller strunta i att kolla lite först. Känna efter så där hur det känns. Jag tycker man ofta kan lita på sin magkänsla.

  3. Tänk … mina senaste liftare tog jag upp i slutet av 90-talet. De var ett par och precis när jag stannat och de klivit in i bilen for en ilning av skräck genom mig. Tänk om …

    Vi hade jättetrevligt.

    Men mina ungar sa att jag var tvungen att looova att aldrig mer ta upp liftare.

    – Looova mamma!

    Så jag lovade. I och för sig står det inte många liftare efter vägkanterna nuförtiden heller. Själv liftade jag ofta som ung.

    Men jag är inte rädd för människor egentligen. Och det syns nog utanpå. För de mest ”konstiga” söker mitt sällskap 🙂

    Jag tycker egentligen vi skall bli en liten ”motståndsgrupp” : ”Vi som tar upp liftare” … om vi kan (efter noggrann syning förstås 🙂 )

    Kram!

  4. Jag undra ofta över varför vi är så rädda för vissa saker. Sannolikheten är ju förmodligen betydligt större att man krockar med en älg eller med än rattfyllerist än att bli nedslagen av elaka liftare. Men ändå är vi räddare för att ta upp en liftare?

    Just nu är min son och två kompisar ute och reser, de är unga, trevliga och har naturligtvis tänkt att leva livet dag för dag. De kommer säkert att försöka lifta sig fram en del. de har heller inte bokat boende och jag försöker låta bli att oroa mig men jag hoppas att de istället för rädda människor möter några som dig och din pappa!

    • Visst kan det hända saker men realistiskt sätt är nog risken rätt liten. Som sagt, känner jag minsta obehag inför främmande människor lyssnar jag på den känslan. Det gäller att hitta en balans mellan rädsla och naivitet.

  5. Visst är det så! Jag känner samhörighet med mina föräldrar när jag sitter och tittar på småfåglarna på fågelmatplatsen eller när jag går runt och nyper bort de vissna blommorna i trädgården. Det var deras intressen och deras liv.

    Det där med att lifta har ändrat sig. När jag var fattig tonåring så var det lifta som gällde och med mina föräldrars godkännande. Men redan på 80-talet när mina egna barn var i den åldern så skulle jag aldrig drömma om att låta dem lifta.

    Och jag skulle inte våga ta upp en liftare själv. En bekant fick köra en liftare en gång ända från Årjäng till Karlstad under knivhot efter att ha tagit upp honom här på E18.

    • Det klart att sådant kan hända men nog tycker jag att man kan göra en ganska bra bedömning för det mesta av vilka som är ok. Lifta själv skulle jag inte våga. Då har man ju mindre koll på vem som stannar.

      Mina liftare hade varit i många länder. Sverige var ett av de värsta att lifta i. Här blev man stående. I Belgien hade de aldrig väntat mer än fem minuter. Det märkliga är väl i det sammanhanget att vi är så rädda här trots att vi kanske har mindre att vara rädda för än de flesta i världen.

Trackbacks

  1. Oro | Vandrar vidare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: