Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Solen skiner

Jag blev ledig idag. Inte så dumt alls. Mest har jag lust att ta ut lilla vännen i ensamma skogen och bara loda runt med honom. Idag är en sådan där dag då jag är extra kär i hundskrället. Han som haft så svårt för andra hundar och betett sig så i hundmöten. Igår var vi upp till brukshundsklubben och där kom det en strid ström av nya hundar hela tiden vi var där utan att det kom mer än ett frustrerat voff. Det kom när husse tränat fotgång som är ”boooooring” alldeles för länge och en alldeles för glad hund av collietyp dök upp. Kanske övertolkar jag men jag hörde ett ”Varför ska jag ha så himla trist när den svansar och har kul?”.

Hemma igen fortsatte vi träningen med apportering. Ingen paradgren vi har. Fort går det. Däremot kan man inte förvänta sig att apporten kommer tillbaka. När man väl får den har den tuggats en del på. Istället för att låna apportbock på klubben låter vi våra egna bli förstörda. Hur som helst. Igår gick det bättre än sist. En leksak som belöning för utfört moment var klart bättre än godis. Att han sen illmarigt drog iväg med sin leksak, ptjaaa, vi jobbar vidare helt enkelt.

Som sagt, det spelar ju inte så stor roll om han någonsin blir tävlingsklar. Hela tränandet handlar ju om att vi ska ha en struktur, målsättning och färdiga moment att jobba med även om allt mest handlar om att hålla honom aktiverad och lydig för en enklare vardag. Vi kunde lika gärna träna cirkuskonster men det är lättare med strukturen om man tänker sig en tävling och jobbar med momenten som där ingår.

Igår tjuvlyssnade jag lite på en annan hundägare. Vilka problem hon hade i skogen framgick inte men jag fick höra lösningen och gissar att det kanske är inkallningen som inte funkar om annat än matte är mer spännande. Hon hade köpt sig en liten sop att ta med. Piassavakvasten och hemmets vanliga sop var visst hundens favoritleksaker. Jag ser framför mig synen med kvinnan ute i skogen vilt sopande på någon stig för att locka till sig hund. Som hundägare gäller det att inte vara för rädd att göra bort sig. Med stigande ålder blir jag mindre och mindre mån om den värdigheten. Gäller det att få hunden fokuserad på mig för att det behövs struntar jag fullständigt i om du tror att jag är bindgalen när vi möts. Igår kväll när vovven drog iväg några meter med sin belöningsleksak och insåg att den skulle tas från honom om han lyssnade på oss tog maken och jag och drog igång med att kasta pip-pelikan mellan oss under tjo och tjim. Vi hann inte leka själva så länge kan jag säga.

Näe, som sagt. Som riktigt klok framstår man nog inte. Knappast vinner man priset som mest välklädd heller med skabbjackans alla fickor fyllda med leversnittar, pipleksaker, apportbockar och annat smått och gott. Faktum är dock att grannskapets hundar som har lite galnare ägare som jobbar och försöker har de trevligaste hundarna. Han kvarterets gentleman, en gammal golden som aldrig är kopplad, hans matte har fortfarande med sig en boll i fickan. När han stannar alldeles för länge och med ålderns rätt kopplar bort hörseln tar matten fram den. Då får han hörseln tillbaka som genom ett under. Det är en hund vi aldrig har problem att möta. Han är så lugn och så väluppfostrad att vår vovve är helt trygg i mötet och aldrig reser ens ett strå på ryggen.

Vad ville jag ha sagt med det här då. Ptjaaa, kanske bara det att alla som beter sig galet kanske inte är det helt och hållet. De kanske bara har hund. Det är ju i och för sig också en galenskap men mysigt.

Annonser

3 kommentarer

  1. Vi lider nog av ”Hundus Idiotus”, eller vad tror du ;D Huvudsaken är väl att man har kul tillsammans med sin hund!

  2. Han har en stark personlighet helt enkelt! Men det är ju jättebra att ni tränar honom, många struntar ju i det.

  3. Tyra går ju loss på stenar. Inte så att hon biter i dem utan hon bär mest omkring den. Lägger den i gräset och biter loss gräset runt omkring, sedan tar hon sin sten och går nöjd vidare. Jag har ödslat så mycket energi på att få ett slut på detta. Stenar kan ju aldrig vara bra eller hur? Då svarar Tyra med att hålla sig lååångt ifrån mig och totalt ignorera mig då jag ropar på henne.
    Nu har jag gett upp. Hon bär ju bara på det hon älskar mest av allt!! och så länge hon får ha sina stenar ifred så kommer hon vid inkallning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: