Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Närhet

Igår fick jag tillfälle att lyssna på en karl som pratade om kroppsspråk. Underhållande och lite nytt lärde jag mig. En sak som också kom upp var den där sortens människor som inte känner när de står för nära. Ni vet man backar och backar till dess man står i ett hörn och känner sig så obekväm att om det fanns en väg ur skinnet skulle man ta den och smita. Ingenting hör man av vad de säger utan det enda man tänker på är hur man ska ta tillbaka sitt lilla revir. Han pratade också om en tresekundersregel. Ett handslag eller en kram som räcker längre än så blir ett intrång. Ta i mig längre än så och du behöver vara speciellt inbjuden.

Han pratade om det som ett sätt att visa dominans att hålla för länge. Ok, tänkte jag men om jag då stöter på en sådan och inte alls har lust att bli dominerad av den. Vad gör jag åt det? Klämmer handen ännu hårdare och längre ändå? Rycker åt mig min hand och säjer ”Hallå där, jag hade den först!”?

Nu till den fråga jag har till mina kloka läsare. Är det någon av er som kommit på vad man gör åt dem? Hur visar man tillräckligt tydligt var man har sitt staket? Hur får man folk som ändå inte gillar en att låta bli att kramas? Jag har inte kommit på något socialt accepterat sätt att bryta men jag skulle gärna vilja.

En annan konstig sak är att jag känner så starkt motstånd för fel beröring av fel människor, ändå gillar jag verkligen rätt beröring av rätt människor. En kram från Lilleman känns alltid vältajmad, likaså från Humlan, där vill nog jag pilla henne i håret mer än hon vill bli pillad, ett trivsamt hångel med maken sitter sällan fel. Jag har heller inget problem med professionell beröring, frissan, en massös till och med en fotfixare eller doktor får ta på mig utan att det är otäckt.

Det väcker andra frågor. Är det så att de där som inte känner också tror att de vet och att de känner av var andra har sin gräns? Är det samma människor som inte ser staketen vi sätter upp runt oss på andra sätt heller? Är det samma människor som kliver in i din kroppsbubbla som också ställer för närgångna frågor?

På ett sätt verkar det enklare att vara hund. De kan liksom säga till här och nu utan att göra så stor sak av det. Inte ägnar de sig åt baktaleri eller långsurande i åratal för att Fido morrade på Karo över ett revir. Ibland tror jag att flockdjuret människa gör det bra komplicerat för sig.

Annonser

12 kommentarer

  1. Jag är otroligt känslig för människor som står för nära eller som ”hälsar” för länge och framför allt för hårt (på mina opererade och värkande händer). Men jag har ju begåvats med ett stort ”kakhål” så jag brukar helt enkelt säga ifrån ”nu känns det som om du står lite för nära för att jag ska känna mig bekväm” och ”jag har opererat mina händer så du få nog hälsa med lite mindre kraft”
    God morgon 🙂

  2. Näe, där har jag ingen finurlig lösning att komma med. Får själv panikkänslor av människor som ställer sig i princip näsa mot näsa när man ska prata. Voffö gör di på detta viset?

  3. 4U2

    Nu sa (skrev) du nåt! Hund, vill vara en hund! 😉

  4. irrhönan

    Kan du försöka spegla personens beteende? Helt medvetet? När han/hon går närmare dig, så gör tvärtom – gå närmare du också? Intill det till sist blir skrattretande tydligt hur den andra personen beter sig? Härma allting – gester, steg, mimik…

    (Ännu ett Trollkarlstrick – och jag har prövat det och det fungerar! 🙂 )

  5. irrhönan

    När han/hon går närmare dig, så gör tvärtom – gå närmare du också?

    Det jag menade utan att skriva det tydligt var :
    ”När han/hon går närmare dig, och du vill backa så gör istället tvärtom – gå närmare du också? ”

  6. Känner nog som du: 60 cm räcker för min bubbla. Vad gäller handslag så brukar folk säga att jag har ett extremt hårt sådant, så där har jag aldrig haft problem, bara hört ett outch då och då.
    Kramar är någonting jag ger/tar emot som du. Konstigt nog brukar jag känna ”vibbar” när man ”kan kramas” om du förstår vad jag menar. Annars blir det ett handslag istället. Beröring är också ”vibbaserad” hos mig och hos ” motparten”.

  7. Vet inte men skulle vilja.

  8. Människor som står för nära behöver inte vara okänsliga. Det kan vara någon som är uppväxt i ett annat land med annat pratavstånd. Vi hade under en tid en bekant som vi träffade ibland och då blev det alltid en sån här rundgång med backande. Han var från ett land vid Medelhavet där pratavståndet är betydligt kortare än här. Dessutom föll han ofta i talet och avbröt, vilket i det landet är en självklarhet, rent av artigt.

    Sen är det väl så att vi har ett ritualiserat umgänge som ibland innefattar kroppslig beröring, handslag, kramar osv. Det är helt ok för mig just som ritual, är till intet förpliktigande egentligen. Men det här med pliktfyllt kyssande fixar jag inte, där är min gräns.

    Kul att läsa om tresekundersregeln, visste jag inte. Ska kolla på det.

    • Jag tror faktiskt att det där att du står för nära om jag inte kan se dina händer är hotfullt för däggdjuret människa var än vi kommer från.

  9. Jag gillar kindpussen i luften som hälsning. Långt mindre intim än detta kramande.

  10. Lustigt jag tänkte direkt på att bästa ”motmedlet” förmodligen skulle vara att göra likadant, dvs ta ett steg fram istället för ett tillbaka, sen läste jag Irrhönans inlägg med tips från ”trollkarlen” och jag tror apropå revirmarkering och hundbeteende att det är just ett sätt att försöka visa dominans, dvs det behöver inte betyda att personen är ”hög i rang” snarare att han eller hon skulle (omedvetet) vilja vara det.

    Att då inte backa utan att markera sitt eget revir kan förmodligen hjälpa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: