Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Man undrar

Här på den lilla villagatan är det rätt fridfullt. Ibland spelar pojkarna någon variant på landhockey på gatan. Någon gång händer det att det är fest i något hus där levnadsglad ungdom lyckats få till ff. Annars händer det inte så mycket synlig dramatik. Jag gissar att det är som vilken småstadsvillagata som helst. Barn föds, människor blir sjuka och dör, kanske finns här någon som slår sin fru, vem vet där kanske förekommer partnerbyten på fester vilka vi inte är bjudna på men till det yttre händer det inte så mycket.

Nu kom där en polisbil in på gatan. Den har stannat några hus bort. Där står en annan bil parkerad där också. Jag vet inget alls jag men kan inte annat än tänka att det skulle kunna vara ett dödsbud som ska lämnas. Det angår mig inte som så men jag får en klump i halsen av tankarna.

Oavsett hur det är med just det här inser jag att vi är många runt om som snart ska fira jul där någon fattas. För många av oss en första jul där en älskad människa fattas oss. Humlan och Lilleman har beställt en ”jul som den ska vara”. Samma julmat som alltid men det viktigaste av allt första julen utan morfar, Karl-Bertil, vi har lovat varandra det Humlan och jag att hjälpas åt att dra alla repliker minst ett par sekunder innan de kommer. Som pappa kommer jag nog att gå runt och sucka som Karl-Bertils mamma och min pappa ”Det var då en välsignad jul”. Repliken ska fällas lite nu och då men framförallt i situationer som när julmusten rinner längs vävtapeten eller potatisen bränner vid.

Den här ska jag nog också spela för mig i jul. Lyssna och minnas julottan i den lilla, lilla kyrkan där den lilla, lilla kyrkokören övat in den på engelska. Pappa sjöng med högt och starkt på svenska. Min morbror med ett förflutet som korgosse sjöng den på latin han, lika högt och stark. Båda herrarna sjöng både vackert och bra men tillsammans lyckades de förvirra den lilla, lilla kyrkokören så att det blev skrämmande tyst från deras läktare.

Många ”aldrig mer” men ändå så tacksam över alla dessa underbara minnen.

Jag hoppas jag har fel om grannarna och att inte de också behöver fira en jul utan en älskad människa.

Annonser

7 kommentarer

  1. Jul jul strålande jul!
    Kan inte annat än le när jag läser ang tiden från BB.
    Jag hoppas innerligt att det inte var några tråkigheter som polisen ville meddela till din granne.
    Jag vill minnas de mysiga jularna då alla var vänner och att farmor glömt ta fram de där äckliga grisfötterna som dallrade på bordet. Jag vill inte minnas de jular då de vuxna blev högljuda och bråkade om vilket parti som var bäst även om det var dessa jular som det blev flest av. Jag har besparat mina barn både rusedrycken, grisfötterna och partidiskussionerna som har varit totalt förbjudna på julafton 🙂

    Ha en bra fortsättning på fredagen!

    Kram

    • I mitt föräldrahem vankades aldrig starkare saker än julmust på jul. Ingen var absolutist men just julen var vit, kanske i solidaritet och medkänsla med dem som inte hade det så. Ett år minns jag att morfar bjöd herrarna på konjak visserligen men det var en gång och ett glas var med en påfyllning innan flaskan gömdes i skafferiet igen.

      Jag kan nog inte minnas en jul med mamma och pappa som inte var fridfull. Inte så galet många måsten, inte hysteriskt mycket mat eller paket, en stor frihet att göra lite som man ville. Hellre köpta köttbullar än trött och sur matlagare. De jular som firades hos morfar och mormor var också fulla av en massa frihet att vara den man var. Den som ville åka spark åkte spark, den som var trött la sig och vilade, den som ville höra ett särskilt radioprogram tog med en transistor till övervåningen och lyssnade på det, de som ville till julotta for på julotta den som hellre sov sov.

      Rätt kravlöst, väldigt nyktert och väldigt mysigt. Jag är nog mycket lyckligt lottad när det kommer till barndomsjular.

  2. Först känner jag 70 talet i ryggraden men sedan känns det ganska bra.

  3. Det går, man tror det bara inte. Första julen utan mor/mormor sa plötsligt min dotter ungefär så här: Mormor ser oss, jag vet det. Hon tycker om det här.
    Sedan har det blivit så att hon är med och kommenterar om allt möjligt. Vi skrattar i Kalle Anka, när de åker i husvagene nerför serpentinvägen, för då skrek hon alltid rakt ut och slog med knytnävarna på den som satt närmast. Hon sa alltid samma kommentar när tomten kontrollerade julklapparna, t ex: ”Det där har jag aldrig sett förut, det måste vara nytt för i år”: Många lyckominnen kommer upp, även om man saknar dem så det värker. Var lugn, det går, även om det kommer tårar också. Ha det bra i helgen!

  4. Ja, precis som Ni säger så finns ju alla närvarande under julen på något sätt, även de som lämnat oss och jordelivet. För vi minns vad de brukade säga och göra i de traditioner vi har. Och kanske ska man välkomna dem, bjuda in liksom och låta dem vara med, ha sin plats, istället för att försöka tränga bort dem och sitta och småhulka.

  5. Det är så fint att ni kör ”morfars” repliker!
    På det viset lever hans minne och ord.
    Det sägs ju att förr eller senare blir vi som våra föräldrar.
    Så det är bra träning också!

    • Det närmar jag mig i full fart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: