Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Och så engagerar jag mig lite ibland

Nu så här har väl det här med Idrottsgalan hamnat i läget färdigdiskuterat för alla andra gissar jag. Själv känner jag trots det att jag har ett behov av att tycka lite. På den tiden jag höll på och red för en så där fem år sedan brukade man säga att ridsporten var den näst största idrotten sett till antalet utövare. Fotbollen hade fler som höll på. Nu är det ju så att de flesta som rider inte tävlar utan tar ridlektioner någon gång i veckan eller har en häst som de rider på mer som en hobby och träningsform än idrott som varandes tävlingar. Man tränar men man tävlar inte.

När det då börjar talas förringande om Rolf-Göran Bengtsson och det faktum att han valdes till att få Jerringpriset känner jag att jag blir förbannad. Hos vänner på Facebook som sagt att de blev glada över det utbryter en diskussion om att hästen borde fått priset och vad är ett EM mot ett VM? Det är klart att man inte kan jämföra. Jag tycker att skidåkning är mördande trist, snoriga typer som kajkar på i en sport som mest känns som en väldigt lokal angelägenhet för nordbor. Ska det vara nåt det? Det är min alldeles privata åsikt som jag normalt sett inte luftar. Speciellt brukar jag inte säga det till folk som klistrar sig framför tv:n så fort det vankas skidor.

Skulle jag se det på det sättet om det inte var så att längdskidåkning närmast var ett trauma för mig i tidig skolålder? Kanske inte. I första klass kom vi flyttande från Uppsala och närmast helt snöfria vintrar till staden vid fjällets fot. Alla mina klasskamrater var uppväxta granne med skidspåren och de hade rika föräldrar och löparskidor av senaste modell. Jag hade missittande kabelbindning och var helt usel på att åka.

Att åka skidor blev inte nöjsamt förrän jag i vuxen ålder insåg att jag fick åka i min takt. Ingen gympafröken med tidtagarur och listor på hur fort det åkts (där jag alltid var sist) skulle plåga mig i spåret. Även jag hade rätten att åka i skidspåren i min takt och för mitt nöjes skull. Då blev det njutbart från att varit en plåga i alla år. Jag förstår vari svårigheterna ligger och jag kan på nåt plan förstå att det är viktigt för en massa människor, både publik och utövare. För mig spelar det faktiskt ingen större roll vem som vinner det ena eller andra.

Ridit har jag gjort. Lite grand som barn men framförallt som vuxen. Det där som ser så lekande lätt ut, jag vet hur in i norden svårt det är. Även om Rolf-Göran skulle låna ut sin häst åt mig är det inte troligt att jag skulle kunna hoppa med den och alla de som aldrig ens försökt, gör det vet ja. En vanlig ridskolehäst är i allmänhet rätt väl skolad och några hinder på bortemot metern kan den absolut hoppa med rätt ryttare, mest troligt. Testa för all del. Eller testa att bara ta en lektion och satsa på att göra några larviga saker som galoppombyten. Det är ju ändå hästen som gör jobbet.

Testa kanske att bara ta en lektion och få hästen att gå dit du har tänkt dig i skritt och trav. Inte helt enkelt det heller och inte utan fysisk ansträngning heller. Efter varje ridlektion jag red brukade hela hjälmen vara helsvettig. Det finns en anledning till att man kan rida i bara en tunn tröja i samma ridhus som åskådare sitter på läktaren och klapprar tänder i dunjacka.

Varför finns då denna missunnsamhet mot ridsporten? Denna cementerade tro att det bara är hästarna som gör jobbet? Att det bara är ömhetstörstande förpubertala flickors utlopp för sin ömhetstörst? Det kan liksom inte hjälpas att misstanken finns där om att de som det mest är kvinnor som gör är mindre värt. Den sport flickor väljer är mesig. Vem säger om motocrossföraren eller Formel 1-diton att det är bara motorn som gör jobbet?

Jag säger inte att det inte är beundransvärt att vinna VM-medalj i skidåkning men det banne mig en bedrift att hamna högst på världrankingen för hoppryttare också. Inte för att jag om sanningen ska fram är så himla engagerad i just vem som vinner vad ens inom ridsporten. Jag gillar att titta på dressyrtävlingar mest för skönhetsupplevelsen och för att jag vet hur förbenat svårt det är att få 500 kg muskler att vilja göra det du vill. Det fyller mig beundran och jag tycker om att titta. Visst är det väl kul om det går bra för någon svensk men om sanningen ska fram så är det för mig av helt underordnad betydelse. Mitt genuina ointresse för diverse sporttävlingar innebär inte att jag inte förstår att det finns människor som tycker att det är kul och spännande att följa. Fine, de ser nåt jag inte ser. Jag ser förmodligen andra spännande saker de inte uppfattar.

Jag brukar liksom bara mer privat utgjuta mig över alla dess sporter och deras utövare som tror att just deras grej är det viktigaste i världen. Det tycker jag att journalister och andra dumproppar också kunde nöja sig med. Att ge publik uttryck för att man inte förstått vad en idrott går ut på och vari dess svårigheter ligger är bara dumt, nedlåtande och irriterande. I alla fall om man inte ska säga att all idrott egentligen är helt meningslös förutom när det gäller motions- och friluftsaspektens betydelse för folkhälsan.

Annonser

10 kommentarer

  1. ullebengtsson

    Folk är okunniga. Dottern bytte stall för att kunna utvecklas. Jag är okunnig, men fattar ändå att jag inte fattar vad hon berättar från hästarna och stallets värld.

  2. Bra sagt!

  3. EL

    Tänker på hästpolo, det har ju högre status, men så är det ju killar som sysslar med det…

  4. Såg inte Idrottsgalan med tycker att Rolf Göran Bengtsson är en mycket värdig vinnare av Jerring priset. Att etablera sig i världstoppen som han har gjort är enastående, speciellt då han kommer från Sverige, då hästhoppning är ju en försvinnande liten gren jämfört med till exempel Tyskland och Holland. Å hur tråkigt är det då inte att titta på curling…

    • Det är mördande trist tycker även jag men att från det säga att det inte är värt något för någon och att det ändå är sopar och stenar som tar smällarna, så långt vill jag inte sträcka mig.

  5. Håller helt med dig! För länge sen var hästar en viktig del av mitt liv, så jag vet också att ryttaren inte bara sitter där…

  6. Humlans

    WORD! Blev så jävla förbannad rent ut sagt! Du satte ord på min ilska, speciellt tankarna om att det klankas ner på en kvinnodominerad sport.

  7. Ett WORD härifrån med!

    Och ett litet tillägg; att han ligger etta på världsrankingen nu gills väl egentligen inte för det är ju förra årets handlingar som ska ligga till grund tror jag 🙂

    Läste ni om hur nån ridsportsföreningsorganisation mailade tjurputten Lasse Anrell och erbjöd honom en ridlektion? Han replikerade genast nåt i stil med ”nänä, det går inte jag är livrädd för hästar!” varvid organisationsföreningen uppmuntrande svarade ”jodå det är klart du fixar det! en kort lektion, kanske hoppa några hinder eller så. det är ju ändå hästen som gör jobbet!”.

    Ridå.

    • Du ser. Jag är liksom inte så engagerad. Det är mest det att det är ett så kompakt förakt för ridsporten som jag går igång. Märkligt det där att det liksom å ena sidan bara är ”gullande” och ”hästen gör jobbet” och å andra sidan ”nej, jag är rädd för hästar”. Undrar om det vore så om det fortfarande mest var killar som höll på. Jag tvivlar.

  8. Du har rätt om snoriga gubbar i skidspåren!
    Inget jag tittar på.
    Hästar, begriper jag mig inte på!
    Men de är åtminstone vackra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: