Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Det är ju det jag alltid har sagt

Igår var maken och vovven ute en sväng på cykel. De tog sig en sväng förbi brukshundsklubben i ett svagt hopp att få lite social träning. På vägen dit cyklar de förbi en inhängnad gård med skällande hundar. Numer har vovven vant sig vid att det är så där och hetsar inte upp sig på värsta viset när drevern som skäller värst kommer farande.

Drevern, tänker jag känner sig tuffare och tuffare för varje gång den skrämmer bort folk och hundar från reviret. Sett ur en hunds perspektiv lyckas den med det varje gång. Folk fortsätter ju vägen fram på andra sidan staketet och har därmed blivit bortjagade.

Den här gången hade dock drevern hittat ett sätt att ta sig ut så när maken och voffs svängde upp till klubben blev de upphunna av den lösa drevern. Lite undrar jag ju hur den tänkte då, drevern. Hoppsan, kanske, det där var ju en större kille än vad jag tyckte det såg ut som när jag hade trygga staketet emellan, kanske.

Men det är ju det jag alltid har sagt. Lilla vovven vår är ingen argsint kille. Han är avvaktande och vill bestämma tempot för hälsande och vill välja vilka som får komma nära. Kommer man för nära innan han är med på det låter han illa. Igår var han visst mest stel.

När hussen dök upp för att leta reda på sin drever var killarna i full färd med att busa runt på plan. Säkra källor förtäljer dock att drevrar inte leker på det där rätta rottisviset. De begriper sig inte på att tacklas.

Den senaste veckan har det varit fler lite oväntade hundmöten. Liten vit tuss som studsat fram mot honom och velat leka. Även om jag i princip inte gillar när lösa jyckar kommer framrusande utan människor känns det ändå bra att veta att fullt så rädd för den sortens händelser behöver man inte vara. Trots de attacker (när han blev schäferbiten t ex) han råkat ut för hanterar han det bra när det händer att det bara dyker upp främmande vovvar. Ibland är det bra med missöden.

Annonser

7 kommentarer

  1. Ibland ja … StinaFina har en antagonist vars husse har hunden lös trots att den helt oprovocerat hoppat på StinaFIna två gånger. Han försvarar sig med att ”så här gör hon inte mot nååågon annan hund”. Har man en opålitlig hund får man vara snabb med kopplet och med i svängarna. Som tur är är det en så´n där liten vit tuss med massa päls så jag har hittills fått tag i den. StinaFina har ju inte heller varit lös och hunden kommer alltid som skjuten ur en kanon och bakifrån.

    Annars brukar hundar kunna lösa det mesta alldeles själva.

    Kram!

  2. Herr Hund är precis som er vovve och vill mötas på samma vis. Tyvärr har inte alla förståelse för det.. Lite tråkigt. Skönt att det gått bra vid mötena.

    • Det är konstigt nog så att det är ok att vara på det viset om man är lite pudel eller så men om man är sån när man har lite storlek är det hemskt.

  3. Oavsett om det går bra vid mötena så ogillar jag skarpt lösspringande hundar …

    • Jag gillar det inte heller, eller rättare sagt, jag har inga problem med att en hund är lös så länge matte/husse har koll på läget och är med. Det är liksom skillnad på lös och lös. Gammelgolden i grannkvarteret som i princip aldrig har annat än ett mental koppel skulle det bara kännas fånigt att önska koppel på. Men då är han också ett under av vänlighet och uppfostran.

  4. När jag läser det här inlägget så tänker jag osökt på jycken – ett skällande lapdog skräll – som igår kväll okopplat hoppade på mig. För första gången följde jag makens ”råd” och spelade ”dog football” med jycken. Ägarna var inte ens sura på mig utan ursäktade sig.

  5. Full koll eller koppel är mitt motto

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: