Frunatmaken's Blog

joorå så att men – näe berätta

Deklaration och ett år har gått

Nu har till och med jag deklarerat. Åh ångestljuva prokrastinering. Att skjuta upp kan vara en paradgren jag har. Jag gjorde de på mobilen, med en app. Jamen hur enkelt var inte det? Ändå tog det mig evärderliga tider av gruvande. Fast visst känns det ändå lite ogjort om man inte flåsande ångat förbi på skattemyndigheten med ett kuvert i sista stund? Eller som jag skickat in efter att fått uppskov. I fjol var alla papper här och jag var i staden vid fjällets fot hos pappa på sjukhuset.

Nu har det gått ett år utan pappa. Jag saknar honom en himla massa. Fortfarande tänker jag på honom när jag deklarerar, när jag sorterar böcker, när jag hör Louise Epstein på radion, när jag undrar över saker, när jag kommer till en del platser, när jag drömmer om att resa, när jag träffar korkskallar. Kanske helt enkelt rätt ofta hela tiden.

Fatmomakke

Det går nog aldrig över gissar jag.

Annonser

12 kommentarer

  1. De blir mer sällan…. Men de går aldrig över…..

  2. polyvalentina

    Ja, det kan kännas tungt med saknaden. Som Ola Magnell sjöng: ”tiden läker alls inga sår, men den får mig att glömma bort hur ont det gjorde”. Mamma har jag börjat sakna mer på sista tiden, som hon var innan hon blev sjuk. Det var rätt längesedan nu.

    • Lite så, saknaden finns fortfarande lika stark efter mamma men den är på nåt märkligt vis mildare nu. Inte lika rivande vass.

  3. Jag gjorde min dekl. så fort jag fick papperen. Skönt att få det undanstökat.

  4. Vi har (läs maken) deklarerat för länge sedan, men jag är nog lite som du. 😉
    Minnena och tankarna går aldrig över. Jag tänker på min pappa nästan varje dag fast han dog 1985…….. tankarna är ljusa nu. Det förändras över tid! Ha det gott!

  5. Saknaden finns alltid inom oss men första året är värst, sedan mattas det lite sakta som tur är så att det blir mildare.
    Deklaration ligger över en hela livet som en jäkla mara.

  6. Ett år är ju ingen tid alls. Vårda dina minnen och tänk på din pappa.

  7. Just det där som du skriver om var jag inte beredd på i sorgen efter min mamma, att hon skulle vara närvarande i vardagen på nåt sätt, både i olika ting som jag förknippar med henne och i göromål som också på nåt sätt var hon. Igår kämpade jag mot ogräset runt gullvivorna med hennes gamla trädgårdsspade. Den hade hon i alla år, samma en med handtag av trä. Den rengjordes varje gång efter användning och torkades för att inte rosta.Med tiden blev den allt vassare, som slipad av grus den gått igenom och numera rätt smal. Oslagbar för sitt ändamål.
    När jag grävde med den så var mamma närvarande hela tiden. Det är ju där hon finns med mig än, inte vid graven. Minns att Du skrev nåt om det också. Och jag vill absolut inte slippa undan vare sig hennes närvaro eller sorgen. Tvärtom så känns båda som en viktig ingrediens i det som är mitt liv numera efter mammas bortgång för två år sedan.

  8. Nej, det går nog aldrig över och personligen tycker jag att det inte ska göra det heller.

  9. Har borta pappa mest varje dag fast det är dryga tre år sen. Kanske ännu mer nu mamma är på väg bort också.

  10. Nä det går nog aldrig över. Om bara korkskallarna har vett att hålla sig undan är iaf en sorglig madeleinkaka ur vägen.

    Många kramar!

  11. Saknaden går nog aldrig över, men den kan kännas olika starkt och på olika sätt. *kramar om*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: