En social talang och ett samtal från långt borta.

De här senaste veckorna har den här killen överträffat sig själv på alla sätt och vis. Han har mött hundar som bara kommit framrusande och han har hälsat på grannfrun så försiktigt att hennes nya ljusa vårkappa klarade sig helt utan att jag behövde erbjuda kemtvätt. Ja, det var ju hon som ville klia så ett visst mått av skylla sig själv kan det ju finnas med men ändå. Mjukt och fint satte han sig på hennes fötter och lät sig klias grundligt.

Så på eftermiddagen, efter att jag fikat på kondis med genomresande trevlingar ( vi fikade på kondis eftersom där var lite fullt upp med hantverkare hemma hos mig) kom en målare. Han kom för att titta på och beräkna vad han vill ha för att måla de delar av det nya köket och det bredvidliggande matrummet. När han möttes av voffs i dörren blev han stel och sa ”Och jag som är så hundrädd”. När folk är hundrädda brukar de vara snäppet ännu värre rädda för just rottisar. Jag har all förståelse för det. Vovven är stor, svart och rasen har ett rykte. När vovven fått ta hand om målaren ett tag kelade de intensivt med varandra. När målaren slutade klia för att peka på någon detalj puttade vovven honom vänligt på handen så att han förstod att det där med måleri är av underordnad betydelse. Huvudsaken att man kelar och tycker om varandra. När målaren gick sa han men du var en snäll hund du. Sånt gillar vi. Det hjälper naturligtvis inte mot en grundmurad hundrädsla men det hjälper det det hjälper.

Sen ska vi nog utnyttja grannen igen för hundförvaring när det ska målas. En glad svans där det målas gör inte alltid arbetet lättare. Eftersom han också är nyfiken som en kattunge och alltid vill vara med där det händer känns ”dagis” som en bra idé.

Lilleman ringde och skypade idag. Från Vietnam. Jag fick höra om Filippinerna också där de varit också. Lilleman och hans A hade varit på ett krigsmuseum i Ho Chi Minh-staden. Lilleman var påtagligt berörd av det. Det förstår jag. Den första nyhetsbild som etsat sig fast i mitt minne är bilden på flickan som springer med brinnande napalm på ryggen. Mitt allra första minne av att jag tänkte att jag kunde vara en liten del av något som skulle kunna göra världen lite bättre var att jag fick en slant av min mamma att lägga i en FNL-bössa. Min prydliga lilla mamma. Inte direkt urtypen för FNL:are eller hippie.

Lite ”gammprogg på det.

• Publicerat i: Hund ♦ Kärlek ♦ Musik ♦ Politik ♦ Skryt
• Taggat:ho chi minh, hundar