Hur går det med lydnaden då?

Själva det som kursen går ut på att han ska lära sig det är inga problem. Problemet att han varvar upp och spänner sig för andra hundar kvarstår. Mitt i passet igår gick det kalas men sen var både maken och hunden så trötta att allt blev svårt. Läxan kanske är att sluta före de övriga. De vars vovvar är lugnare i situationen orkar längre. Vovven han är så på helspänn att han inte orkar ett helt pass med så många andra att titta på.

Jag satt på bänken i går med. Lite är det nog slöhet och lite det att jag tycker att jag fixar hundmötena i vardagen riktigt bra sen jag fick hjälp på klubben. I går kom karlen som hjälpte oss första gången förbi och vi slog oss i slang. Han visade en yngling hur man sätter ner en hund och förklarade varför man inte trycker på hundens rumpa. Klart, redigt och pedagogiskt men kanske inte så smidigt. Jäklar va sur ynglingen var över att blivit ”tillrättavisad”. Jag blev riktigt häpen. En man i fyrtio-femtioårsåldern som alltid haft hund, yrkesarbetat med hund, brukshundsklubbsintruktör vs yngling på tjugo-tjugofem med sin första hund. Visst, mannen var kanske inte det smidigaste i sitt sätt att vara. Mer tydlig än diplomatisk. Jag gillade det när vi fick hjälp. Redigt och klart. Visserligen insåg jag att han inte tänkte så höga tankar om oss när vi bad om hjälp och hans första replik var ”Det är ju en risk med att skaffa sig en rottis, man kan få en rottis och ingen collie”. Jag har en del mer att grunna på i ärendet. För som sagt ynglingen var riktigt, riktigt stött och jag var närmaste euforisk efter att jag fått hjälp av mannen i fråga. Genus, ålder, självkänsla eller bara olika personligheter? Ut med vovven i regnet och fundera på saken.

• Publicerat i: Blandade tankar ♦ Genus eller nåt ♦ Hund